Jag gick i skolan i början av 80-talet då religionsundervisningen endast var till för de som var inskrivna i kyrkan. Gud var till för de utvalda, de som lydde kyrkans lagar. Jag förstod först långt senare att också hedningar kan ha en tro och att de inskrivna inte per automatik är troende. Men som barn fruktade jag att blixten skulle slå ner i mig ifall Gud såg mig smyga in i kyrkan. Jag som inte var döpt, jag som inte fick delta på skriftskolelägret eller vara med på religionstimmarna, det förbjudna, det skamliga lockade mer än något annat. Så medan andra barn smet runt hörnet för att tjuvröka, anmälde jag mig i största hemlighet till församlingens scouter. Vi satt i källaren, höll varandra i händerna och sjöng. Och jag tänkte att det var bra att vi satt så djupt nere och att fönstergluggarna var förtäckta så Guds öga kanske missade oss när han spanade ut över de syndiga mänskorna på jorden.

Till julen skulle vi ordna ett skådespel där Jesus kom inridande på en åsna och änglaskarorna bjöd på pepparkakor. Jesus behövde en mantel så jag gömde min mammas älsklingsfilt i skolväskan och steg in i källarhålan med bultande hjärta. Allt gick så himmelskt bra; änglarna sjöngo, Jesus fick pepparkakor och glöggen rykte i våra paffmuggar. Men då jag kom hem och mamma krupit upp i soffhörnet och frågade efter sin filt, insåg jag att Gud ändå hade sett mig och att detta var mitt straff. Det skulle dröja över en månad till följande försmalingsträff, en evighet... Efter ytterligare lögner och skuldkänslor beslöt jag mig att aldrig mer. Jag stängde resolut dörren till min underjordiska syndiga hemlighet. Och Jesus mantel? Jag antar att den fortfarande ligger kvar i en skrutta där nere i källaren.

Henrika Andersson
Författare och regissör